Under tre veckor har jag mest umgåtts med mig själv. Jag har pluggat, spelat tv-spel, läst och liksom vilat upp mig kan man säga. Dessutom har jag inte druckit alkohol (eller kaffe) och inte heller rökt (eftersom jag inte festat) eller ens snusat. Och vet ni vad? Det har varit så himla skönt. Speciellt delen gällande alkohol och tobak. Jag har känt mig frisk, ren och varit tusen gånger piggare.
I går bröt jag allt det här och gick på nation med några vänner. Jag drack öl, kir, rökte massa cigaretter och var uppe till sex på morgonen. Jag vet inte ens varför. Jag hade ju lika gärna kunnat gå ut med dem och inte druckit, och därför inte rökt. För det är när jag dricker jag inte kan låta bli. Det är något betingat.
Nu har jag ångest. Jag blir orolig för min hälsa, jag ångrar mig och jag förstår det inte alls. Men saken är den att jag inte är säker på om jag vill dricka alkohol. Jag gillar i och för sig att vara berusad med andra människor. Det är sällan jag har dåliga upplevelser av själva fyllan men samtidigt känns det helt värdelöst både att vara en del av en alkoholkultur som skadar otroligt många varje dag och att må så här efteråt. Min bipolaritet gör ju också att jag är extra känslig för kemiska förändringar och alkohol triggar en massa endorfiner och andra grejer som slår över och ger mig ångest också.
Men då är det väl bara att låta bli tänker ni nu? Ptja. I teorin är det ju faktiskt så himla enkelt. Det finns ingen som tvingar mig att dricka. Men ändå är det något som gör det till en svår sak att bryta med och jag tror att det har mycket med den tidigare nämna alkoholkultur vi alla är en del av. Kanske har jag bara dålig självkontroll (ja det har jag) men jag menar inte att hitta på undanflykter nu. Det känns bara relevant att reflektera kring. Tänk så här: Alla dina vänner dricker alkohol, varje helg så vill folk passa på att umgås och det blir därför nästan alltid fest och sen krogen. Eller krogen. När vi firar högtider kretsar det rätt mycket kring alkohol; det snapsen är nästan helig både till jul och midsommar och skumpan på nyår ett måste. Allt det här är normalt, det är inget konstigt att så mycket fokus läggs på alkohol. Det är normativt, vanligt, inget vi reflekterar över eller egentligen märker av. Förutom när vi funderar på att sluta dricka. Då ser vi (jag i alla fall) hur mycket av vårt sociala liv som kretsar kring eller i alla fall involverar alkohol här i Sverige.
Att välja att inte dricka är precis som att inte äta animalier något som provocerar omgivningen. Att tacka nej till vin på en middagsbjudning eller sitta med på krogen och dricka cola är något som märks och avviker. Alla bryr sig självklart inte, men det är ändå något som märks. Jag har varit nykter i perioder tidigare och man får alltid gliringar eller frågor som "vad då, är du gravid eller?". Det är uttröttande och finns ett element av grupptryck oavsett om omgivningen gör det medvetet eller inte.
En kombination av en väldigt stark alkoholkultur där alla högtider och i princip alla sociala kontakter förväntas innefatta alkohol, grupptryck och den trevliga sortens berusning gör det faktiskt inte lika lätt som det egentligen borde vara. Men kanske skulle jag claim edge i alla fall. Det är egentligen ett politiskt ställningstagande som ligger väldigt i linje med mina värderingar, jag har varit inne på det många gånger men det känns stort och svårt.
Kanske låter det fånigt att samla etiketter. Vegan, anarkis, straight edge, feminist. Måste man göra en grej av det? Nej kanske inte. Men det är ett ganska bra sätt att göra det mer eller mindre definitivt för en själv. Etiketten är inte det som är viktigt, men det är något att fästa ställningstagandet i.
I går bröt jag allt det här och gick på nation med några vänner. Jag drack öl, kir, rökte massa cigaretter och var uppe till sex på morgonen. Jag vet inte ens varför. Jag hade ju lika gärna kunnat gå ut med dem och inte druckit, och därför inte rökt. För det är när jag dricker jag inte kan låta bli. Det är något betingat.
Nu har jag ångest. Jag blir orolig för min hälsa, jag ångrar mig och jag förstår det inte alls. Men saken är den att jag inte är säker på om jag vill dricka alkohol. Jag gillar i och för sig att vara berusad med andra människor. Det är sällan jag har dåliga upplevelser av själva fyllan men samtidigt känns det helt värdelöst både att vara en del av en alkoholkultur som skadar otroligt många varje dag och att må så här efteråt. Min bipolaritet gör ju också att jag är extra känslig för kemiska förändringar och alkohol triggar en massa endorfiner och andra grejer som slår över och ger mig ångest också.
Men då är det väl bara att låta bli tänker ni nu? Ptja. I teorin är det ju faktiskt så himla enkelt. Det finns ingen som tvingar mig att dricka. Men ändå är det något som gör det till en svår sak att bryta med och jag tror att det har mycket med den tidigare nämna alkoholkultur vi alla är en del av. Kanske har jag bara dålig självkontroll (ja det har jag) men jag menar inte att hitta på undanflykter nu. Det känns bara relevant att reflektera kring. Tänk så här: Alla dina vänner dricker alkohol, varje helg så vill folk passa på att umgås och det blir därför nästan alltid fest och sen krogen. Eller krogen. När vi firar högtider kretsar det rätt mycket kring alkohol; det snapsen är nästan helig både till jul och midsommar och skumpan på nyår ett måste. Allt det här är normalt, det är inget konstigt att så mycket fokus läggs på alkohol. Det är normativt, vanligt, inget vi reflekterar över eller egentligen märker av. Förutom när vi funderar på att sluta dricka. Då ser vi (jag i alla fall) hur mycket av vårt sociala liv som kretsar kring eller i alla fall involverar alkohol här i Sverige.
Att välja att inte dricka är precis som att inte äta animalier något som provocerar omgivningen. Att tacka nej till vin på en middagsbjudning eller sitta med på krogen och dricka cola är något som märks och avviker. Alla bryr sig självklart inte, men det är ändå något som märks. Jag har varit nykter i perioder tidigare och man får alltid gliringar eller frågor som "vad då, är du gravid eller?". Det är uttröttande och finns ett element av grupptryck oavsett om omgivningen gör det medvetet eller inte.
En kombination av en väldigt stark alkoholkultur där alla högtider och i princip alla sociala kontakter förväntas innefatta alkohol, grupptryck och den trevliga sortens berusning gör det faktiskt inte lika lätt som det egentligen borde vara. Men kanske skulle jag claim edge i alla fall. Det är egentligen ett politiskt ställningstagande som ligger väldigt i linje med mina värderingar, jag har varit inne på det många gånger men det känns stort och svårt.
Kanske låter det fånigt att samla etiketter. Vegan, anarkis, straight edge, feminist. Måste man göra en grej av det? Nej kanske inte. Men det är ett ganska bra sätt att göra det mer eller mindre definitivt för en själv. Etiketten är inte det som är viktigt, men det är något att fästa ställningstagandet i.