Ibland känner jag verkligen att jag satt mig i skiten. Jag är låst. Jag sitter fast i ett system jag inte tror på. Anledningen är bland annat att jag tagit till mig två fluffiga familjemedlemmar som behöver mig. Jag kan inte skrika 'fuck the system' och faktiskt göra det utan att det påverkar dem. Materiella ting tynger mig också, men de är flyktiga bojor en kan vänja sig av med. Men att lämna mina fyrbenta vänner känns som en omöjlighet. Jag kan inte.
Men det är inte deras fel och de är inga bojor. De är kärleken som får mig att orka de dagar samhället kommer åt mig. När samhällets skyddsnät missar att fånga upp mig efter att jag nötts ner av alla krav. De mål staten, samhället och normerna satt upp för mig. Den väg jag måste gå. Den väg jag puttas mot hur mycket jag än stretar.
Samhället gör det inte lätt för en att leva sitt eget liv. Det finns inget utrymme för något annat. Allt och alla ska passas in och passas man inte in ramlar man mellan i stället. Det finns inte någonstans för annorlunda verkligheter, andra värderingar, kärlek och frihet. Ibland tror jag inte ens att det finns någon kärlek.
Hur ska en orka hålla hoppet uppe när brunhögern stormar Europa och alldeles för många bara tittar på. När det är "supervalår" och ingen tycks se problemet med att folk engagerar sig, "gör sin plikt" (de två minuter det tar att välja en lapp, lägga den i ett kuvert och få den registrerad), en gång vart fjärde år. Bara för att resten av tiden lugnt lägga all makt i någon annans händer.
"Att rösta är en skyldighet" - Nej, det är en rättighet. Skyldigheten är att inte släppa bollen när du är klar i vallokalen.
Det är faktiskt inte en skyldighet att rösta, folk lägger alldeles för hög vikt vid just denna handling. Så länge folk som sitter på soffan resterande 1459 dagarna mellan valen fortsätter göra det tänker jag fortsätta hävda min rätt att faktiskt inte rösta, vare sig jag faktiskt röstar eller inte.
Om det inte var för att det bruna hotet utnyttjade, systemfelet den representativa demokratin är, så effektivt... kan jag inte lova att jag skulle rösta. Men vet ni vad? Det är min rätt. Och du som proklamerar skyldigheten att rösta men sitter där på din röv, fundera över hur mycket du kan påverka allt som faktiskt direkt påverkar dig - och hur mycket din röst i valet betyder i praktiken. I verkligheten. Jag må vara fast i systemet, men jag är mer än så. Jag är hel, jag är fri i själen och framför allt är mina ögon öppna.
Men det är inte deras fel och de är inga bojor. De är kärleken som får mig att orka de dagar samhället kommer åt mig. När samhällets skyddsnät missar att fånga upp mig efter att jag nötts ner av alla krav. De mål staten, samhället och normerna satt upp för mig. Den väg jag måste gå. Den väg jag puttas mot hur mycket jag än stretar.
Samhället gör det inte lätt för en att leva sitt eget liv. Det finns inget utrymme för något annat. Allt och alla ska passas in och passas man inte in ramlar man mellan i stället. Det finns inte någonstans för annorlunda verkligheter, andra värderingar, kärlek och frihet. Ibland tror jag inte ens att det finns någon kärlek.
Hur ska en orka hålla hoppet uppe när brunhögern stormar Europa och alldeles för många bara tittar på. När det är "supervalår" och ingen tycks se problemet med att folk engagerar sig, "gör sin plikt" (de två minuter det tar att välja en lapp, lägga den i ett kuvert och få den registrerad), en gång vart fjärde år. Bara för att resten av tiden lugnt lägga all makt i någon annans händer.
"Att rösta är en skyldighet" - Nej, det är en rättighet. Skyldigheten är att inte släppa bollen när du är klar i vallokalen.
Det är faktiskt inte en skyldighet att rösta, folk lägger alldeles för hög vikt vid just denna handling. Så länge folk som sitter på soffan resterande 1459 dagarna mellan valen fortsätter göra det tänker jag fortsätta hävda min rätt att faktiskt inte rösta, vare sig jag faktiskt röstar eller inte.
Om det inte var för att det bruna hotet utnyttjade, systemfelet den representativa demokratin är, så effektivt... kan jag inte lova att jag skulle rösta. Men vet ni vad? Det är min rätt. Och du som proklamerar skyldigheten att rösta men sitter där på din röv, fundera över hur mycket du kan påverka allt som faktiskt direkt påverkar dig - och hur mycket din röst i valet betyder i praktiken. I verkligheten. Jag må vara fast i systemet, men jag är mer än så. Jag är hel, jag är fri i själen och framför allt är mina ögon öppna.