Det är märkligt att vårt system bygger på att det finns en så kallad "jämnviktsarbeteslöshet" vars syfte är att hålla inflation i schack (eftersom valutans värde sjunker när alla jobbar och tjänar pengar av någon anledning). Samtidigt skuldbeläggs individer utan arbete något oerhört; både av politiker, medborgare och av systemet som sådant.
Det är alltså "nödvändigt" att hålla nere sysselsättningsnivån samtidigt som arbetslösa skuldbeläggs för att de inte lyckas skaffa arbete och både socialdemokrater och moderater följer denna ekonomiska modell (som styrs av riksbanken, som är så himla trevliga...), samtidigt som de talar om att målet är noll arbetslöshet.
Politiker på högerkanten har också uttalat sig om att vi snart har betalat av statsskulden, men att detta inte nödvändigtvis är bra(??!) eftersom ett överskott inte heller gynnar oss.
Alltså, jag förstår verkligen inte mig på det kapitalistiska system vi ingår i. Att den ses som en självklarhet är läskigt. Att människor (politiker lik väl som medborgare) inte ens vill diskutera andra ekonomiska alternativ är förjävligt.
Jag menar ju att det inte skulle behöva vara nödvändigt att alla har arbete, men då måste samhället gå in. Om viss arbetslöshet är nödvändigt skulle inte alla behöva jobba. Det är dock viktigt att de som kan och vill får göra just det, och att det är både skäligt, säkert och meningsfullt. Medborgarlön skulle kunna vara en variant, till exempel. Men det finns säkert massa andra alternativa modeller som skulle kunna tittas närmare på (minst).
Alla vill inte jobba, de flesta vill jobba och vi behöver hålla nere sysselsättningsgraden som det ser ut idag. Varför kan vi inte göra det till allas fördel i stället för att snacka om saker som inte är realistiska?
Det gör mig så jävla förbannad att politiken går ut på att skuldbelägga individer samtidigt som ekonomin är ordnad så här.
Uppdra granskning har nyligen gjort ett kort reportage om det här, där bland annat politiker intervjuas kring det här. Jag kan även rekommendera dokumentären Politiker utan mål som finns tillgänglig till och med den 21:a oktober (2014).
Politiker på högerkanten har också uttalat sig om att vi snart har betalat av statsskulden, men att detta inte nödvändigtvis är bra(??!) eftersom ett överskott inte heller gynnar oss.
Alltså, jag förstår verkligen inte mig på det kapitalistiska system vi ingår i. Att den ses som en självklarhet är läskigt. Att människor (politiker lik väl som medborgare) inte ens vill diskutera andra ekonomiska alternativ är förjävligt.
Jag menar ju att det inte skulle behöva vara nödvändigt att alla har arbete, men då måste samhället gå in. Om viss arbetslöshet är nödvändigt skulle inte alla behöva jobba. Det är dock viktigt att de som kan och vill får göra just det, och att det är både skäligt, säkert och meningsfullt. Medborgarlön skulle kunna vara en variant, till exempel. Men det finns säkert massa andra alternativa modeller som skulle kunna tittas närmare på (minst).
Alla vill inte jobba, de flesta vill jobba och vi behöver hålla nere sysselsättningsgraden som det ser ut idag. Varför kan vi inte göra det till allas fördel i stället för att snacka om saker som inte är realistiska?
Det gör mig så jävla förbannad att politiken går ut på att skuldbelägga individer samtidigt som ekonomin är ordnad så här.
Uppdra granskning har nyligen gjort ett kort reportage om det här, där bland annat politiker intervjuas kring det här. Jag kan även rekommendera dokumentären Politiker utan mål som finns tillgänglig till och med den 21:a oktober (2014).
NAIRU, Non-Accelerating Inflation Rate-of-Unemployment, även kallat jämviktsarbetslöshet, är ett nationalekonomiskt begrepp för den arbetslöshetsnivå som är förenlig med en konstant inflationstakt.[1]