Nedan följer några av mina reflektioner kring anarkism och hierarkier i vårt samhällssystem.
Det har knappast undgått någon jag känner att jag är kritisk till vårat nuvarande politiska system. Som anarkist är jag i grunden auktoritetskritisk och ifrågasätter hierarkier överhuvudtaget. Den representativa demokratin är om något hierarkisk.
Problemet med hierarkier är att de ger en ojämn maktfördelning där människor begränsas i beslutsfattande som direkt berör dem. Detta klimat är en väldigt god grogrund för ojämlikhet.
Genom att exempelvis inkorporeras i ett ekonomiskt (kapitalistiskt) system som bygger på löneslaveri begränsas vi från att göra det vi verkligen vill och mår bra av. I stället för att alla individer får ägna sig åt meningsfull sysselsättning tvingas vi att ta de arbeten vi kan få och vi blir beroende av arbetsköparens "välvilja" fast arbetsköparen egentligen är beroende av att vi faktiskt utför ett arbete. I kombination med en försvagad facklig rörelse (där allt mer inflytande förs över på "fackpampar" i stället för arbetarna själva) gör att kapitalisten/arbetsköparens makt ökar och slutligen inskränker arbetarnas möjligheter att påverka sin egen arbetssituation. Arbetslösheten gör dessutom att arbetstryggheten (att ha en fast, trygg anställning) minskar eftersom det finns arbetare att "ta av" om det inte passar (och arbete är enda sättet att leva "skäligt" eftersom "allt kostar pengar" som man säger, och det är otroligt stigmatiserat att inte arbeta, vare sig det är frivilligt eller inte).
Det har knappast undgått någon jag känner att jag är kritisk till vårat nuvarande politiska system. Som anarkist är jag i grunden auktoritetskritisk och ifrågasätter hierarkier överhuvudtaget. Den representativa demokratin är om något hierarkisk.
Problemet med hierarkier är att de ger en ojämn maktfördelning där människor begränsas i beslutsfattande som direkt berör dem. Detta klimat är en väldigt god grogrund för ojämlikhet.
Genom att exempelvis inkorporeras i ett ekonomiskt (kapitalistiskt) system som bygger på löneslaveri begränsas vi från att göra det vi verkligen vill och mår bra av. I stället för att alla individer får ägna sig åt meningsfull sysselsättning tvingas vi att ta de arbeten vi kan få och vi blir beroende av arbetsköparens "välvilja" fast arbetsköparen egentligen är beroende av att vi faktiskt utför ett arbete. I kombination med en försvagad facklig rörelse (där allt mer inflytande förs över på "fackpampar" i stället för arbetarna själva) gör att kapitalisten/arbetsköparens makt ökar och slutligen inskränker arbetarnas möjligheter att påverka sin egen arbetssituation. Arbetslösheten gör dessutom att arbetstryggheten (att ha en fast, trygg anställning) minskar eftersom det finns arbetare att "ta av" om det inte passar (och arbete är enda sättet att leva "skäligt" eftersom "allt kostar pengar" som man säger, och det är otroligt stigmatiserat att inte arbeta, vare sig det är frivilligt eller inte).
Auktoritet klär sig själv i två olika former : den politiska formen, som är staten ; och den ekonomiska formen som är privat egendom - Peter Marshall, Demanding the Impossible
Många verkar hävda att det här är det enda sätt vi kan ordna samhället och det helt enkelt bara är att finna sig. Men varför skulle inte arbetarna själva kunna engageras i sin arbetsplats och ställa krav på arbetsköparen? "De kan ju gå med i facket!" ropar någon nu och det är förvisso sant, men en liknande hierarkisk fördelning finns där och jag menar att arbetarna även i facket fjärmas allt mer från att ta beslut som berör dem i förhandling med arbetsköparen.
Jag menar att om vi som arbetar på en arbetsplats får större direkt inflytande över arbetsplats och produktion skulle både arbetare må bättre och produktionen fungera bättre. När industrierna skulle effektiviseras för att öka produktion och profit för kapitalisterna (ägare, chefer) introducerades bland annat det "löpande bandet". Detta menade till att produktionen skulle gå snabbar och ge högre avkastning. Resultatet blir en produktion när arbetet blir stelt och monotont, där arbetar slits ut av enformig belastning och stressas av den makro-styrning som minutiösa beräkningar om hur lång tid ett visst arbetsmoment ska ta. Dessutom begränsas arbetarnas skicklighet och möjlighet till utveckling i en stimulerande miljö, vilket låser arbetarna i vissa arbetsuppgifter och tar ifrån dem möjligheten till arbetsstolthet och utveckling.
Liknande problem finns med den representativa demokratin. Genom att lägga all beslutsfattning i någon annans händer, någon långt bort från den värld vi själva befinner oss i, avsäger vi oss också möjligheten att direkt påverka det som faktiskt berör oss (exempelvis arbetsfrågan). Vi försvinner allt längre bort från beslutsfattandet över det som faktiskt påverkar oss (och varför skulle politikerna vara mer lämpade att fatta dessa beslut, de som är set for life eller redan kommer från privilegierade förhållanden och sällan haft ett vanligt jobb öht).
Jag menar att om vi som arbetar på en arbetsplats får större direkt inflytande över arbetsplats och produktion skulle både arbetare må bättre och produktionen fungera bättre. När industrierna skulle effektiviseras för att öka produktion och profit för kapitalisterna (ägare, chefer) introducerades bland annat det "löpande bandet". Detta menade till att produktionen skulle gå snabbar och ge högre avkastning. Resultatet blir en produktion när arbetet blir stelt och monotont, där arbetar slits ut av enformig belastning och stressas av den makro-styrning som minutiösa beräkningar om hur lång tid ett visst arbetsmoment ska ta. Dessutom begränsas arbetarnas skicklighet och möjlighet till utveckling i en stimulerande miljö, vilket låser arbetarna i vissa arbetsuppgifter och tar ifrån dem möjligheten till arbetsstolthet och utveckling.
Liknande problem finns med den representativa demokratin. Genom att lägga all beslutsfattning i någon annans händer, någon långt bort från den värld vi själva befinner oss i, avsäger vi oss också möjligheten att direkt påverka det som faktiskt berör oss (exempelvis arbetsfrågan). Vi försvinner allt längre bort från beslutsfattandet över det som faktiskt påverkar oss (och varför skulle politikerna vara mer lämpade att fatta dessa beslut, de som är set for life eller redan kommer från privilegierade förhållanden och sällan haft ett vanligt jobb öht).
Självstyrande försäkrar att alla involverande är med i beslutsfattande och är då utvecklande medans hierarki ersätter allas utveckling och frihet mot en liten elits utveckling då det är dom som fattar beslut över och för andra människor och så avtrubbar deras utveckling. Det är på grund av allt detta som anarkismen motsätter sig både kapitalismen och statism. - SUF Katrineholm
Många menar att en direkt demokrati skulle vara för omständlig och att möta konsensus är för krångligt för att vara realistiskt. Men ska vi leva i verklig frihet måste vi alla vara med och besluta och inga beslut ska tas mot någon annans vilja. Invändningen att människan av naturen skulle vara egoistisk och att det därför inte skulle fungera att ha tillit till människors känsla av solidaritet menar jag inte alls håller. Det finns vissa saker vi alla är överens om, vissa saker alla människor eftersträvar; att känna mening med sin tillvaro, får ägna sig åt det en mår bra av och är duktig på, trygghet för en själv och ens nära och kära och frihet från förtryck (till exempel). Om vi är överens om att alla önskar detta och det är värt att eftersträva i samhället måste vi också göra avkall på hierarkierna, endast då kan vi uppnå ett jämlikt samhälle där alla har samma rätt och möjlighet till dessa grundläggande mänskliga önskningar.
No gods, no masters! No masters, no slaves!
No gods, no masters! No masters, no slaves!