Jag har sjukt svårt att tänka mig att någon missat att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson är sjukskriven för att han har utmattningssymptom. Det skrivs en massa hit och dit och han har skrivit ett öppet brev där han beklagar sig. Reaktionerna verkar variera, även om väldigt få i mitt facebook-flöde och dylikt verkar känna speciellt många sympatier för Åkesson i detta läge heller. Det har dock visat sig att många uttrycker sympatier för SD-ledaren och det har skrivits öppna brev som speglar förståelse, välvilja till och med. Vissa tycker att det är bra att han är sjuk (mest för att det innebär att SD förlorar en av sina frontfigurer och de hoppas att detta ska skada partiet), andra delar den tidigare beskrivna inställningen.
Jag själv tror inte att Åkesson är riktigt så omöjlig att ersätta som vissa menat, och hela grejen gör mig snarare orolig eftersom jag inte vet vilka konsekvenser det kommer att ha. Jag tror nämligen inte att Åkesson kommer tillbaka. Det är nästan så jag blir lite paranoid och misstänker en kupp för att antingen ersätta Åkesson som partiledare eller för att öka stödet och normalisera SD ännu mer. Jag menar, till och med många som bashar SD frekvent skriver att de tycker synd om honom. Vilket jag ser som problematiskt. Man behöver inte vara glad för att han är utbränd, men känna sympatier för en människa som står bakom och för en politik som är så vidrig som Sverigedemokraternas? Personligen känner jag mig totalt oberörd av faktumet att han mår dåligt. Det gör mig varken glad eller ledsen. Men det finns en känsla av att skit ska skit ha.Speciellt när han åter igen beklär sig en offerkofta så stor att hela Sverige ryms där under.
Bland annat skyller han sig över att "Våra motståndares ihärdiga försök att få stopp på våra framgångar, mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik och extremisternas omåttliga hat är några exempel" på varför han nu mår så dåligt. Som Tuozari skriver i Nyheter 24:
Jag själv tror inte att Åkesson är riktigt så omöjlig att ersätta som vissa menat, och hela grejen gör mig snarare orolig eftersom jag inte vet vilka konsekvenser det kommer att ha. Jag tror nämligen inte att Åkesson kommer tillbaka. Det är nästan så jag blir lite paranoid och misstänker en kupp för att antingen ersätta Åkesson som partiledare eller för att öka stödet och normalisera SD ännu mer. Jag menar, till och med många som bashar SD frekvent skriver att de tycker synd om honom. Vilket jag ser som problematiskt. Man behöver inte vara glad för att han är utbränd, men känna sympatier för en människa som står bakom och för en politik som är så vidrig som Sverigedemokraternas? Personligen känner jag mig totalt oberörd av faktumet att han mår dåligt. Det gör mig varken glad eller ledsen. Men det finns en känsla av att skit ska skit ha.Speciellt när han åter igen beklär sig en offerkofta så stor att hela Sverige ryms där under.
Bland annat skyller han sig över att "Våra motståndares ihärdiga försök att få stopp på våra framgångar, mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik och extremisternas omåttliga hat är några exempel" på varför han nu mår så dåligt. Som Tuozari skriver i Nyheter 24:
Jag tror inte att alla de människor i Sverige med invandrarbakgrund mår så bra heller, Jimmie. Jag tror att de människor ni exkluderar från samhället och hotar på gatan med järnrör också tycker att det är rätt så tufft nu efter valet.
Det faktum som inte går att förneka är att Jimmie Åkesson och hans parti skapar en enorm oro och ångest, bidrar till utanförskap, för en stor del av våra medmänniskor. Han normaliserar rasism och utnyttjar alla tillfällen för att spela rollen av den stackars missförstådda samhällskämpen. Han förnekar övergrepp från partimedlemmar (högt uppsatta i partitoppen, dessutom). Jag har ganska svårt att inte känna "that's karma for you bitch". Och med det menar jag fortfarande inte att jag jublar över faktumet att han nu tycks vara sjuk - men det han gör mot andra människor gör att jag inte kunde bry mig mindre om hans lidande.